När man var liten och gick i skolan så hade man den stora lyxen att få ha sportlov men i vuxen ålder så ser det inte riktigt ut på det sättet! Jag har dock den stora förmånen att få vara på världens bästa arbetsplats där jag har fått chansen att få uppleva det igen och det känns helt fantastiskt! Det här året så blev det en resa till underbara Hassela Ski där jag fick njuta av en riktigt härlig vintersemester tillsammans med mina fina vänner och kollegor och det är jag så tacksam för!

 

Jag har gått igenom en väldigt tung och jobbig period de senaste månaderna och därför så kände jag att den här resan var ett mycket välkommet avbrott i vardagen då jag verkligen behövde komma bort från allt och ha lite semester! Men trots det så tvekade jag in i det sista innan jag bestämde mig för att åka då jag var osäker på om jag verkligen skulle orka följa med då jag fortfarande går runt med helt tömda järndepåer i kroppen. En annan anledning till att jag tvekade beror på att jag alltid drabbas av en fruktansvärd resfeber innan jag ska åka någonstans! För mig så är det extremt jobbigt att behöva släppa på mitt gigantiska kontrollbehov och därför så får jag alltid massor av ångest samt ett väldigt stort stresspåslag i hela kroppen varje gång jag ska lämna hemmets trygga vrå och besöka en plats som jag inte har varit på innan!

Jag tycker också att det är fruktansvärt jobbigt att bo ihop med människor som jag inte känner så väl och därför så är det alltid en stor utmaning för mig att följa med på resorna. Men jag låter inte det stoppa mig från att åka då jag vet att det alltid släpper efter några dagar! Den här resan var inget undantag då jag tyckte att det kändes oerhört tufft och jobbigt när vi kom fram till Hassela. Men då kom en väldigt fin vän och kollega fram till mig och sa några saker som jag verkligen behövde höra just där och då vilket gjorde att allt genast kändes mycket bättre. Hon är en mästare på att se och fånga upp när något inte är bra och det skapar en väldigt stor trygghet hos mig som gör att det inte känns lika jobbigt att vara långt hemifrån! 

 

Det här året så bodde jag i en stor stuga tillsammans med trettio andra personer vilket var oerhört intressant och givande då det gav mig en unik möjlighet att lära känna både mig själv och mina kollegor på ett mycket djupare plan. Jag var dock lite orolig för hur det skulle kännas att bo tillsammans med så många människor och jag var även rädd för att det skulle bli för påfrestande men det gick faktiskt hur bra som helst vilket beror på att jag har världens bästa kollegor! Det hade aldrig fungerat med en annan grupp människor då det krävs att jag befinner mig i en väldigt trygg gemenskap för att jag ska kunna bo och leva så nära andra i en hel vecka! Jag tyckte dock att det var lite jobbigt att komma in i huset på eftermiddagarna då jag var trött efter en hel dag i backen och kände att jag egentligen inte orkade se en enda människa men som tur var så hade vi små egna rum där man kunde dra sig undan och få vara lite ifred vilket var så skönt! 

Jag har egentligen inga problem med att ha människor som jag känner runtomkring mig då jag är en social liten varelse som skulle kunna prata oavbrutet i timmar om jag fick chansen! Men jag har också ett väldigt stort behov av att få vara själv och sortera alla intryck som jag har fått under dagen för annars så krashar hela mitt system! Jag valde därför att stanna uppe en hel timma efter att alla de andra hade gått in på sina rum för att jag skulle få min värdefulla egentid. När lamporna släcktes ner och det blev tyst runtomkring så infann sig ett lugn i hela stugan efter dagens alla aktiviter och då passade jag på att krypa upp i den stora soffan som fanns ute i allrummet och njöt av att få vara helt själv en liten stund vilket var så välbehövligt!

 

Jag är en person som aldrig har varit speciellt förtjust i vinteraktiviteter men efter att jag började åka slalom så har det förändrats! Jag avskyr förvisso att ta på mig pjäxor och att gå runt med dem då det är oerhört jobbigt men jag älskar att åka slalom! Det är utan tvekan bland det roligaste jag har gjort i hela mitt liv då jag verkligen älskar känslan av att få glida nedför backen i ett soligt och vackert vinterlandskap! 

Jag tror faktiskt att jag har lyckats hitta en liten del av livets menig i skidbacken då det är en plats där jag på riktigt kan känna mig lycklig ända in i själen! Ni som har sett filmen Titanic kanske minns scenen där Jack ställer sig längst fram i fören och sträcker ut sina armar samtidigt som han ser ut över havet? Jag gör samma sak då jag kommer ner för en backe! När jag sträcker ut mina armar så känns det nästan som att jag flyger fram över den vita snön och det är helt fantastiskt! Där och då så existerar det inga problem överhuvudtaget utan jag är bara lycklig, levande och fri och därför så är en dag i skidbacken världens bästa medicin för både kropp och själ! Jag är därför så glad och tacksam för att jag vågade testa att åka för några år sedan då det med facit i hand är en erfarenhet som jag absolut inte skulle vilja vara utan!

 

Men även om jag har tränat en hel del på att åka slalom så har jag inte hunnit bli någon van skidåkare än då jag fortfarande bara åker i gröna backarna som inte är så svåra! Men när man inte har åkt så mycket innan så kan jag lova er att det går undan rejält även i de mindre backarna och jag kan erkänna att jag fortfarande tycker att det är väldigt läskigt då det går för fort då jag känner att jag inte har någon riktig kontroll på skidorna. Jag är därför väldigt rädd för att ramla och jag tycker också att det känns jobbigt att låta andra se när jag misslyckats i backen men samtidigt så vet jag att man inte kan lära sig att åka om man inte gör det!

Men även om jag tycker att det är svårt att åka så ser jag hela tiden till att försöka utmana mig själv genom att testa på lite nya och brantare backar! Jag vågar dock inte åka en ny backe helt själv utan då måste jag ha med mig någon som verkligen kan åka och som känner sig trygg och säker i nya backar. Men när jag har åkt den några gånger och känner att jag har börjat få kontroll på vart jag behöver svänga och bromsa för att ta mig ner utan att ramla så behöver jag inte ha med mig någon längre utan då vågar jag åka den helt själv! När rädslan sedan släpper och jag upplever att jag klarar mig på egen hand så är det nästintill omöjligt att få mig lämna backen då jag aldrig vill sluta åka!

 

Förutom att åka skidor och hänga i skidbacken så åt vi lunch varje dag på en väldigt trevlig restaurang och där blev det även några koppar med varm choklad på eftermiddagarna med då vi hade dragit av oss våra pjäxor för dagen! På kvällen så åt vi mat i stugan och njöt av varandras sällskap och så hade vi kvällsmöte med vilket var en av dagens stora höjdpunkter för mig! Jag skulle vilja ha det varje dag då jag tycker att det var väldigt trevligt att ses och prata igenom dagen som hade varit och samtidigt planera inför nästkommande dag!

Efter mötet så valde jag att sätta mig en stund i den varma bastun för att värma mina trötta fötter och ben eller så drack jag te tillsammans med mina fina kollegor. När vi satt där med våra rykande tekoppar i händerna så uppstod det flera intressanta och givande samtal vilken var både trevligt och väldigt lärorikt. När man utbyter tankar och erfarenheter med varandra så skapas det en möjlighet att samla på sig viktig och värdefull kunskap som man sedan kan ha stor nytta av i sin vardag men också i sitt arbete och därför så är sådana tillfällen både viktiga och väldigt betydelsefulla!

 

Den här sportlovsresan har verkligen haft alla ingredienser för att bli en riktigt härlig och bra vintersemester då den innehåller allt från tårar till kiknade skratt och därför så har den satt ett väldigt stort avtryck i mitt hjärta. Det var länge sedan som jag mådde så bra i både kropp och själ som jag gjorde de sista dagarna där då det kändes som att all ångets, oro och negativa tankar var som bortblåsta! Jag kan på riktigt inte komma ihåg när jag mådde så bra sist och det var något som jag verkligen behövde som en kontrast till den tunga period som jag har gått igenom de senaste månaderna. Jag känner mig därför så oerhört tacksam ända in i själen för att jag fick möjligheten att åka på den här fantastiska resan!