De flesta människor i dagens samhälle har hört talas om begreppet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men få känner till vad det har för innebörd. Fördomarna är många och djupt rotade vilket har sin grund i att kunskapen kring de olika diagnoserna är skrämmande låg. Många får därför kämpa hårt med sitt självförtroende och för att bli accepterade som de är i stället för att bli sedda som enbart en bokstavskombination.

Bara för att man har en diagnos så betyder inte det att man är eller fungerar på ett visst sätt då en personlighet aldrig kan sitta i några diagnoskriterier på ett papper. Därför är det viktigt att vi lär oss att se människan bakom diagnosen i stället för att lägga allt vårt fokus på vilka bokstäver en person har. 

 

Om man har en diagnos så möts man nästan dagligen av fördomar vilket gör att man får kämpa så mycket hårdare än andra för att ta sig framåt i det här samhället. Ska man behöva ha en stämpel i pannan som vittnar om oduglighet bara för att man en funktionsnedsättning?

En fördom som finns kring ADHD är att man inte skulle vara lika smart som alla andra då man kan ha svårt att lära sig olika saker. Faktum är att många av dessa människor är mycket intelligenta men det som ofta sätter käppar i hjulet är bristen på koncentration.

Jag har extremt svårt att koncentrera mig då jag är väldigt lättdistraherad. Jag har dock förmågan att kunna hyperfokusera om något är väldigt intressant. När det händer så är det som att jag slår på en stor strålkastare och all min koncentration riktas till det som fångat mitt intresse. Då skulle det inte spela någon roll om det small en bomb utanför fönstret då jag troligtvis inte skulle märka av det då jag är så upptagen av det som gjort mig så uppslukad. Det är fantastiskt att kunna rikta sin koncentration på detta sätt och samtidigt ha förmågan att stänga av omvärlden. 

 

Om en diagnos blir en funktionsnedsättning eller en superkraft beror mycket på vilken miljö man vistas i och hur man blir bemött av sin omgivning. När vi möter en individ så behöver vi därför lära oss att fokusera på det friska och inte bara se en diagnos. Jag tror att alla människor har en möjlighet att kunna utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. 

Om man lär sig att hantera sina svårigheter med hjälp av olika strategier och anpassningar så behöver inte diagnosen bli ett så stort hinder i vardagen. Om man skulle ha svårt att sitta stilla i ett klassrum och lära sig matematik så skulle man kunna gå ut på skolgården och mäta saker i stället. Får man bara rätt förutsättningar så kan man bli oslagbar och prestera bättre än någon som inte har en diagnos. Därför ska man aldrig döma ut någon bara för att den personen råkar ha en funktionsnedsättning. 

 

Har man en diagnos med olika svårigheter så passar man inte in i den mall som samhället kallar för normal. Men bara för att man inte fungerar som den stora mängden så betyder inte det att man är sämre än andra. I FN:s konvention står det att alla människor är lika mycket värda och om detta inte enbart ska bli tomma ord så måste vi börja agera NU!

Ingen människa ska behöva möta utanförskap eller tvingas få sina livsmöjligheter begränsade på grund av fördomar och okunskap. Därför är det mycket viktigt att vi får en ökad kunskap kring dessa funktionsvariationer så att vi kan förstå att det inte alltid måste vara en nackdel att ha en diagnos. 

Om vi en dag ska kunna få ett samhälle som genomsyras av förståelse och acceptans och där alla inkluderas så måste vi lära oss att ge mer utrymme för våra olikheter. Tänk dig att du ska lägga ett stort pussel. Då behöver du ha alla bitarna, även de som är kantstötta! Det samma gäller oss människor. Vi alla behövs då vi alla har unika egenskaper. Vi behöver därför lära oss att det som är annorlunda kan vara något väldigt fint och fantastiskt!