Att uppleva stress behöver inte vara negativt då det ger kroppen extra mycket kraft och energi i de situationer då vi behöver det som allra mest. Ska man delta i en tävling, redovisa i skolan eller utföra något annat som kräver att man presterar på topp så kan det ökade stresspåslaget ge oss styrkan som krävs för att vi ska lyckats med det vi ska utföra. 

Det är när stressen pågår under en längre tid och när vi inte får den vila och återhämtning som vi behöver som den blir skadlig för oss. Hur mycket stress man klarar av att hantera är individuellt då det beror mycket på hur man är som person samt vilka tidigare erfarenheter man har med sig. Därför är det oerhört viktigt att man skaffar sig kunskap om hur man själv reagerar på stress och lär sig att lyssna på sin kropp så att man inte drabbas av utbrändhet. 

 

Vi lever i ett samhälle där stress är ett naturligt inslag i vår vardag vilket beror på att det ställs allt högre krav på oss som individer både på hemmaplan och ute i arbetslivet. Vårt största problem är att vi inte får den vila och återhämtning som vi behöver då vi gärna fyller våra almanackor med massor med aktiviteter. Så fort en lucka uppstår i schemat så ser vi till att fylla ut den med saker som vi anser att vi borde göra för att vara ännu mer produktiva än vad vi redan är. 

När vi väl får tid över så är vi ofta väldigt snabba med att plocka upp våra telefoner för att scrolla igenom flödet på våra sociala medier för att se vad händer där. Det behöver inte vara fel men det påverkar oss att se vad andra gör då vi har en tendens att jämföra våra prestationer med dem. Om jag ser en statusuppdatering där någon skrivit att de har städat hela huset, bakat bullar och även hunnit med att klippa gräs och plantera blommor ute i trädgården så skapar det lätt en känsla av dåligt samvete om man kanske har valt att stanna i sängen hela dagen. De här kraven vi ställer på oss själva är orimliga i längden då det bidrar till ohälsa som i värsta fall leder till att man går in i den berömda väggen. Vi måste därför bromsa den utvecklingen och lägga in vila och återhämtning i våra scheman då det är minst lika viktigt som allt annat där!

 

Om man har en diagnos så kan det vara svårt att begränsa sig själv och lyssna på kroppens signaler när det är dags att dra ner på tempot. Jag kör alltid på tills jag är helt tömd på energi. Jag är som ett stort fulladdat batteri som har hur mycket kapacitet som helst ända tills strömmen går ur och måste laddas på nytt. Det kan vara en fördel ibland då jag kan få väldigt mycket saker gjorda på kort tid då jag kan gasa på och köra i en väldigt hög hastighet. Min överaktivitet tar då över helt och jag känner i princip ingen trötthet alls under den tiden. Men efteråt när mitt batteri är tömt på energi så finns det ingen ork kvar alls. Då blir plötsigt mina vardaliga sysslor så pass jobbiga att utföra att det känns som att jag ska bestiga världens största berg varje dag. 

Jag har i hela mitt liv strävat efter att försöka nå en bra energibalans men det är bortkastad tid att fokusera så hårt på ett mål som jag aldrig kommer kunna nå. Om jag inte kan förändra hur jag fungerar så behöver jag lära mig att hantera det på ett bra sätt så att det inte får en negativ inverkan på mitt liv. Det behöver inte vara ett problem att jag bränner slut på all min energi så länge som jag ser till att lyssna på kroppens varningsignaler och drar ner på tempot innan jag kraschar. Det är när jag börjar ignorera behovet av återhämtning som problemen uppstår! 

 

De senaste månaderna har jag inte lyssnat alls på kroppens signaler då jag valt att lägga in en mycket högre växel än vad jag brukar göra för att få fram min maximala kapacitet. Detta har jag gjort för att jag skulle klara av att vara på min praktikplats samtidigt som jag pluggade och skrev på en stor uppsats till en utbildning som jag har gått. 

Eftersom jag saknar förståelse för vad ordet lagom betyder så har jag en tendens att alltid gå in lite för mycket i de projekt som jag håller på med och det har gjort mig stressad och kört slut på alla mina krafter. Det var när jag drabbades av en total blackout för några veckor sedan som jag insåg att jag hade pressat mig själv lite för hårt. Det hände när jag skulle duka i matsalen på min arbetsplats. Eftersom det är många som ska äta där så är det flera bord som ska dukas och på varje plats ska det dessutom stå en namnskylt så att alla vet vart de ska sitta. Denna arbetsuppgift är rolig men också en tuff utmaning för mig då den kräver mitt fulla fokus för att allt ska bli rätt vilket innebär att det går åt väldigt mycket energi att utföra den. 

 

Den dagen jag fick en blackout så hade vi haft städning hela förmiddagen vilket innebar att jag hade förbrukat mycket av min energi redan innan dukningen. När jag då fick veta att det var några förändringar som innebar att jag var tvungen att tänka om helt så blev det kaos i hela huvudet. Jag stod vid ett bord med alla namnskyltar som skulle placeras ut och helt plötsligt så kunde jag inte hitta dem jag skulle ha fast de låg rakt framför mina ögon.

Det blev totalt svart och jag kände hur paniken steg i kroppen då jag konstaterade att det endast var tjugo minuter kvar innan allt skulle vara klart. För mig skulle det vara en världskatastrof om jag misslyckades med dukningen och det inte var klart då alla kom upp i matsalen. Jag bröt därför ihop i tårar då jag insåg att jag inte skulle klara av uppgiften. Men då fick jag hjälp av en kollega som tog över och hjälpte mig att placera ut namnskyltarna vilket jag är så tacksam för. Efteråt så var jag så arg och besviken på mig själv då det enligt mig inte ska vara så svårt att sätta ut dessa skyltar! 

 

Att jag fick en blackout är en tydlig varningssignal som jag måste ta på största allvar! Ändå så är det svårt att acceptera att jag behöver sakta ner på mitt tempo. Jag ställer orimligt höga krav på mig själv och vad jag ska prestera för att räcka till och därför upplever jag detta som ett stort misslyckande. I min värld så ska man klara av att kunna arbeta och plugga utan problem! Men när man går in i det så mycket som jag gör så kanske det inte är så konstigt att det blir för mycket!

Jag måste sluta vara så här hård mot mig själv. Jag är min egen största kritiker och på min axel så sitter det en elak liten djävul som viskar i mitt öra att jag borde klara av mer än vad jag gör. Det är dags att jag slutar att lyssna på det även om det är svårt ibland. Jag vet att alla har olika förutsättningar och att man därför inte ska jämföra sig med andra, men ändå så gör man det då man inte vill vara sämre än någon annan! Men om man alltid strävar efter att göra sitt bästa i varje situation så borde man vara stolt över sig själv oavsett på vilken nivå man lyckats prestera! 

 

Nu har jag varit ledig i några dagar för att vila upp mig lite vilket jag verkligen har behövt. För första gången någonsin så har jag inte längtat tillbaka till min praktikplats vilket tyder på att det har varit alldeles för mycket. Jag brukar aldrig vilja vara ledig annars men den senaste tiden så har jag känt att jag bara vill ligga i soffan och kolla på serier eller ute i parken på en filt i solen då jag har varit fruktansvärt trött. Jag har även haft mycket svårare att koncentrera mig och komma ihåg saker. Det är som att huvudet inte alls fungerar ibland och det är också ett tecken på att jag måste prioritera att ta det lugnt ett tag framöver!

Jag har väldigt svårt att accepera att jag har kört slut på mig själv och att det verkar ta lång tid att få tillbaka energin igen. Men jag måste låta det får ta tid och nästa gång så behöver jag lyssna på kroppens signaler mycket tidigare och ge mig själv mer tid för vila och återhämtning innan det går så långt att jag blir helt slutkörd!