Motgångar tillhör livet och är något vi alla måste lära oss att ta oss igenom. Hur vi reagerar och hanterar motgångarna beror mycket på våra tidigare livserfarenheter. Varje gång vi kliver över ett hinder så lär vi oss något nytt samtidigt som det ger oss viktiga verktyg som vi kan använda oss av längre fram i livet. Vi behöver dessa utmaningar för att bli starkare mentalt och för att kunna utvecklas och växa som människor. 

Men när livet bjuder på mer motgångar än framgångar så är det lätt att börja ifrågasätta varför man drabbats av dem. Jag tror väldigt starkt på att allt händer av en anledning och söker alltid svar på vad det är för mening med det som sker. Men när jag står mitt uppe i en tuff motgång så finner jag oftast inte den meningen hur mycket jag än letar efter den. 

 

Jag ger sällan upp när jag stöter på en motgång utan börjar nästan direkt med att försöka hitta lösningar på problemen som uppstått. Detta är en enorm styrka jag har och det är den som gör att jag alltid reser mig upp oavsett hur stort fallet har varit. Men även om jag har den styrkan så kommer jag ibland till hinder som jag inte kan förstå hur jag ska kunna ta mig över! Jag går just nu igenom en riktigt tuff period i mitt liv då jag fokuserat väldigt hårt på ett mål som jag troligtvis inte kommer kunna nå. Det gör väldigt ont att behöva inse att jag kanske blir tvungen att lägga upp den drömmen på hyllan för all framtid. 

När saker inte går som jag har planerat så blir jag både arg och frustrerad och jag kan ha svårt att accepera att det inte blir som jag vill. Jag satsar alltid stenhårt för att ta mig dit jag vill och när det inte går vägen så tar jag det väldigt hårt. Den här gången tog jag sats ordentligt för att springa mot mitt mål men jag råkade springa rakt in i en bergvägg i stället. Den kraftiga smällen gjorde så att marken öppnade sig under mina fötter och jag sjönk ner i ett stort svart hål. När jag föll ner där så gick en stor del av mig sönder och jag vet inte hur jag ska kunna få alla bitarna på plats igen. 

 

Att gå igenom tuffa perioder och att känna sorg är något som tillhör livet lika mycket som att känna glädje och lycka. Men även om motgångar är en naturlig del av vårt liv så kan det vara svårt att hantera dem. När jag mår riktigt dåligt så vill jag stänga in mig själv i en bubbla och inte låta någon komma in där. Jag gör det för att skydda dem som står mig närmast från att behöva möta all min ångest. När jag är ledsen så kan jag därför låtsats vara grining och irriterad eller skylla på att jag är trött. Jag lyckats alltid få min omgivning att tro att jag bara vill vara ifred när jag egentligen vill få falla ihop i en liten hög och få en stor kram. I stället för att be om hjälp så sätter jag taggarna utåt då det är så mycket enklare än att visa sig svag och sårbar. 

Men det finns en person i min närhet som har blivit expert på att fånga upp mig när jag som mest behöver det. Hen har en unik förmåga att möta mig exakt där jag befinner mig och det gör att jag låter de höga murar jag har omkring mig få falla ner. Hen har ockskå den kapacitet som krävs för att kunna hantera om jag skulle bryta samman totalt eller få världens kraftigaste ångestattack och det har skapat en enormt stor trygghet. Jag känner att jag kan klara av vilken motgång som helst bara hen står bakom mig då jag inte är rädd för att falla till marken. Hen plockar alltid fram den styrkan som jag har inom mig när jag inte klarar av att få fram den själv. Varje gång livet visar sig från sin mörkaste sida så är jag därför oerhört tacksam att hen finns i mitt liv. 

 

Jag är också väldigt tacksam för allt stöd jag har från min sambo, familj och mina vänner. Men jag märker att de tycker att det är jobbigt att se mig så uppgiven som jag varit de senaste dagarna. Min sambo har väldigt svårt att se när jag faller samman då han är van att jag är den starka som aldrig ger upp. Han gör därför allt han kan för att jag ska få tillbaka min kämparglöd igen då den är helt försvunnen för tillfället.

Jag har haft lite för många motgångar det senaste året och någonstans så tar kraften att orka kämpa slut. Jag känner mig helt slutkörd i både kropp och själ och vet inte hur jag ska kunna resa mig upp igen. En mycket klok person sa att: "Det är okej att sätta sig en stund om man är trött" Det är så självklart men något man lätt glömmer bort! Jag brukar alltid sträva efter att resa mig upp så fort som möjligt men i nuläget har jag inte så mycket val än att sitta kvar då jag inte orkar ta mig någonstans för att komma framåt! 

Jag har den senaste veckan känt en obeskrivlig trötthet och har därför spenderat väldigt mycket tid i soffan framför serier och under täcket i sängen. Jag har inte känt för att göra någonting annat och jag kanske måste låta det få vara så ett tag. Jag får helt enkelt acceptera att det tar tid för själen att läka efter en riktigt tuff motgång! Under tiden kan jag försöka trösta mig med att jag troligtvis kommer att bli starkare av allt det här även om jag har väldigt svårt att se det just nu. 

 

Det som gör så att jag orkar hålla mitt huvud ovanför vattenytan och samtidigt sprider lite ljus mitt i allt det mörka är min praktikplats. Det är utan tvekan världens bästa arbetsplats och jag mår så bra av att få vara där! För första gången i mitt liv så kan jag känna att jag verkligen har hittat en plats där jag kan vara den jag är och utvecklats utifrån mina egna förutsättningar. Det betyder så mycket för mig och ger mitt liv en mycket större mening! Det kommer att ge mig kraften som krävs för att jag ska kunna resa mig upp igen även om det kommer ta tid den här gången!