Om man har en diagnos så kan det ibland vara svårt att begränsa sig själv och lyssna på kroppens signaler när den talar om att det är dags att dra ner på tempot. Jag är en person som alltid har haft svårt att hushålla med min energi vilket ofta resulterar i att jag kör slut på mig själv. När mitt batteri är fulladdat så finns det hur mycket kapacitet som helst där ända tills strömmen går ur och det måste laddas på nytt. Det kan vara en enorm fördel då jag kan få väldigt mycket saker gjorda på kort tid då jag har förmågan att gasa och köra på i en väldigt hög hastighet då min överaktivitet tar över helt i kroppen. Där och då känner jag i princip ingen trötthet alls men efteråt när mitt batteri är helt tömt på energi så finns det ingen ork kvar alls. Då blir plötsigt mina vardaliga sysslor så pass jobbiga att utföra att det känns som att jag ska bestiga världens största berg varje dag och då är det viktigt att jag prioriterar vila och återhämtning för att jag ska kunna ladda upp mina batterier igen.

Jag får ofta höra att jag måste se till att få en bättre energibalans men det behöver faktiskt inte vara ett problem att jag bränner slut på all min energi så länge som jag ser till att lyssna på kroppens varningsignaler och drar ner på tempot innan jag kraschar! Det är först när jag börjar ignorera behovet av återhämtning som problem uppstår och därför måste jag vara extremt noga med att lyssna på min kropp när den säger ifrån. 

 

De senaste månaderna så har jag känt mig helt slut och tom på energi samt väldigt låg och nedstämd med. Det beror på att jag under det senaste halvåret har tampas med väldigt tuffa och hårda motgångar som nu har börjat ta ut sin rätt. Det känns som att jag har befunnit mig mitt ute på havet i världens kraftigaste storm där jag har fått lägga all min kraft på att simma och trampa vatten för att kunna hålla mig ovanför vattenytan och det har resulterat i att jag har känt mig totalt slutkörd i både kropp och själ. Jag är fullständigt dränerad på energi och nu räcker det inte längre med att vila i några dagar för att få tillbaka energin då det känns som att mitt batteri har gått sönder då det aldrig blir fulladdat. Detta beror inte enbart på min mentala hälsa då jag även går omkring med helt tömda järndepåer samt en autoimmun sjukdom i sköldkörteln som påverkar hela min kropp negativt då jag inte är i balans. 

 

För några veckor sedan så skickade min kropp ut en väldigt kraftig varningssignal som talade om för mig att jag inte alls mår bra då jag satt uppe i matsalen på praktiken. Jag hade precis ätit upp min mat och skulle ta mig en kopp kaffe då en känsla av panik började sprida sig i kroppen och jag fick svårt att andas. Det kändes på riktigt som att jag skulle kvävas då jag upplevde att jag inte fick någon luft alls. När jag blir dränerad på energi så förlorar jag förmågan att kunna filtrera och sortera intryck vilket innebär att det ibland blir alldeles för mycket. Det känns då som att jag sitter helt stilla i ett rum samtidigt som alla tankar, energier och intryck snurrar likt en tornardo ovanför huvudet i världens högsta hastighet. Eftersom det inte finns någon energi alls i kroppen så har jag inte heller någon kapacitet att hantera det på ett bra sätt vilket leder till att jag oftast får en panikattack.

Den här dagen så satt min kvinnliga kollega och vän på andra sidan bordet vilket jag är så oerhört tacksam över då jag vet att hon är en världsmästare på att hantera alla jobbiga känslor. För mig är hon en livboj på mitt stormande hav då jag vet att hon kan hantera alla situationer som uppstår och därför så känner jag mig väldigt trygg när hon finns i min närhet. Jag vet att hon har kapacitet att fånga upp mig om jag inte orkar simma längre och den vetskapen skapar ett inre lugn i hela min själ. Jag mötte därför hennes blick samtidigt som jag drog flera djupa andetag och kände efter en stund hur ett lugn sakta men säkert började sprida sig i hela kroppen som gjorde att jag lyckades häva panikattacken. Jag är helt övertygad om att det inte hade gått lika bra om hon inte hade suttit där då det var hon som hjälpte mig från att drunkna i ångestens kraftiga vågor bara genom att befinna sig i samma rum. Hon lyckats alltid få mig att må lite bättre då det stormar som värst på insidan och därför är jag så tacksam för att hon finns i mitt liv. 

 

Jag kände i hela kroppen efter den dagen att jag verkligen behövde vila och ta det lugnt men trots detta så valde jag att ignorera kroppens signaler då jag har oerhört svårt att acceptera att jag behöver dra ner på mitt tempo. Jag ställer orimligt höga krav på mig själv och vad jag ska prestera för att räcka till både hemma och på min praktikplats och därför så upplever jag många gånger ett stort misslyckande då jag känner att kroppen inte riktigt orkar. 

Det är flera gånger de senaste månaderna som jag har vakat upp på morgonen och känt att jag verkligen borde ha stannat kvar i sängen men i min värld så sjukanmäler man sig inte för att man är trött och har ångest och speciellt inte då man redan har gått ner i arbetstid som jag tvingats göra då jag inte har mått bra. Mitt arbete betyder så mycket för mig och därför så har jag försökt sträva efter att ha så hög närvaro där som möjligt! Men min kropp ville något helt annat vilket resluterade i att den gav mig både halsfluss och halsböld två gånger på ett par månader. Jag är helt övertygad om att den har gett mig dessa infektioner för att jag skulle bli tvingad att vila och återhämta mig då jag inte har lyssnat alls på varningssignalerna som den har gett mig. 

 

Sist jag blev sjuk så ramlade jag och svimmade av på hallgolvet av en hög febertopp och det fick mig att verkligen inse att jag måste ta dessa varningssignaler på största allvar. Men det är svårt att vila och ta det lugnt då man har ett överaktivt huvud som vill massor hela tiden men just nu så har jag inget annat val då kroppen har valt att säga ifrån!

Jag är både arg, ledsen och frustrerad för att den bergänsar mig på det här sättet men det verkar inte spela så stor roll vad jag tycker och tänker då den uppenbarligen har bestämt sig för att motarbeta mig. Därför så kommer jag nu att fokusera på att försöka laga både den och min trasiga själ så att jag kan börja må bättre igen. Jag är dock väldigt otålig och vill att det ska ske på endast några veckor men jag får nog acceptera att det troligtvis kommer ta lite längre tid än så den här gången. Men jag måste låta det får ta den tid det tar och nästa gång så behöver jag lyssna på kroppens varningssignaler mycket tidigare och ge mig själv mer tid för vila och återhämtning innan det går så långt att jag blir helt slutkörd!