Samhällets syn på diagnoser måste förändras!
När man får en diagnos så bidrar det till att man får en större förståelse för hur man fungerar samtidigt som man får rätt till en rad olika stödinsatser för att få en bättre fungerande vardag.
Att få en diagnos är därför viktigt men det ingen talar om är att i samma sekund som man får en diagnos så upphör man att vara en människa med unika förutsättningar. I stället blir man sedd som en bokstavskombination med ett antal svårigheter som inte passar in i normen för hur man ska fungera i samhället.
Drömmar slås i spillror för många som får en diagnos då dörren till polishögskolan stängs igen framför fötterna hos dem som får adhd eller autism. Att bli lokförare eller brandman kan dessa människor också glömma. De som drömt om att arbeta inom dessa yrken får nu helt enkelt lägga sina drömmar på hyllan då de anses som olämpliga enbart baserat på några bokstäver på ett papper. Ingen ska behöva få sina livsmöjligheter begränsade bara på grund av en diagnos!
Det råder ingen tvekan om att en del personer inte ska arbeta inom vissa yrken, men det blir fel om man bara avgör en persons lämplighet utifrån en diagnos. Varför ska personer med neuropsykriatriska funktionsnedstättningar bli utestängda från ett antal yrken utan att det görs en individuell bedömning?
Adhd och autism är inte sjukdomar, det är funktionsvariationer! Att ha en sådan diagnos innebär att man har en del svårigheter som man dagligen får kämpa med och om man inte får sin vardag att fungera så blir diagnosen en funktionsnedsättning. Men om man lär sig att hantera sina svårigheter med hjälp av rätt anpassningar så kan diagnosen bli en riktig superkraft.
Om diagnosen blir en funktionsnedsättning eller superkraft beror också mycket på den miljö man vistas i och om omgivingen bemöter en med förståelse och respekt. Tänk er en fisk som hamnat uppe vid strandkanten, den kan inte simma speciellt bra. Men om den får hjälp att ta sig ut i vattnet så att den kan börja simma igen så kan den slå världsrekord. Med rätt förutsättningar kan man allstå bli oslagbar!
Skulle jag sitta i ett öppet kontorslandskap med massor med människor runt omkring mig så skulle jag tappa fokus hela tiden då jag är väldigt lättdistraherad. Jag skulle inte kunna koncentrera mig alls och mitt arbete skulle inte bli utfört.
Om man skulle sätta upp skärmar runt mitt skrivbord så jag inte ser de andra och låta mig ha musik i öronen så skulle jag kunna arbeta utan att bli störd. En sådan liten anpassning skulle alltså få fram mina superkrafter och göra så att jag kan prestera på topp! Att jag inte är eller fungerar som den stora mängden i samhället betyder inte att jag är sämre än andra eller utför ett sämre arbete!
Mina styrkor ligger i att jag är väldigt kreativ, lösningsfokuserad, driven och har ett stort engagemang i det jag tar mig för. Jag är tänker alltid utanför boxen och när andra kommer på en idé så kan jag komma på hundra samtidigt. Jag har en fantastisk förmåga att kunna hyperfokusera om jag är intresserad av något. Då kan jag utan problem sitta och läsa om något intressant ämne eller blogga i timtal utan att tappa fokus.
Har jag ett arbete som jag har passion för så lägger jag ner hela min själ i det och gör alltid mitt absolut yttersta för att prestera så bra som möjligt på arbetsplatsen! När min energinivå ligger på topp så kan jag arbeta hur mycket som helst utan att känna att jag blir trött och jag har inga problem med att hantera stressiga situationer då min hjärna älskar när den får tänka och fatta snabba beslut.
Det här är styrkor som är oerhört värdefulla i arbetslivet och i samhället, men tyvärr så väljer många att bara se vad man har för svårigheter. Jag anser därför att alla arbetsgivare borde ha mer kunskap kring neuropsykriatriska funktionsnedsättningar. De måste få en ökad förståelse kring att man kan vara en enormt stor tillgång på arbetsplasen trots att man har en diagnos med en del svårigheter.
Ska jag som individ inte få ta den plats som jag förtjänar i det här samhället bara för att jag är annorlunda? Ska jag aldrig kunna bli förstådd och acceperad för den jag är bara för att de flesta jag möter väljer att enbart se och fokusera på mina svårigheter?
Jag är så trött på att hela tiden försöka passa in i den mall som samhället kallar för normal. Varför får det inte finnas något utrymme för olikheter? Varför ska vi som har en diagnos tvingas möta fördomar, oförståelse och känna oss mindre värda bara för att vi inte är som alla andra?
Denna diskriminering leder till att personer som har svårigheter som de misstänker kan bero på en funktionsvariation drar sig för att söka hjälp eftersom de är rädda för vad det innebär att få en diagnos. De kan då gå miste om att få en ökad livskvalitet och i stället tvingas genomlida onödigt psykist lidande. Att få en diagnos ska vara en hjälp och inte bli ett hinder som det tyvärr blir i det här samhället! Detta är något som måste förändras!
Om vi en dag ska kunna få ett samhälle där alla inkluderas och är lika mycket värda så måste vi börja ta tillvara på alla individers unika egenskaper! Gör vi det så kommer vi att få ett samhälle som genomsyras av medmänsklighet, förståelse och acceptans. Om vi ska kunna lyckats med det så måste vi börja med att se människan bakom varje diagnos!
Ha det så bra så hörs vi igen i nästa inlägg/ Kram Bettan
