Det är bättre att ta små steg än för stora kliv!
Om man inte vet vart man är på väg så spelar det inte så stor roll vilken väg man tar. Om man däremot vill nå en specifik destination så kan det vara bra om man skriver in rätt adress i sin gps. Annars är risken stor att man kör vilse. Är resan man ska göra lång och svår så går det inte att köra hela vägen på en gång utan man måste räkna med att göra flera stopp för att orka ta sig hela vägen fram. Det är samma sak med drömmar och mål som man har. Det blir lättare att ta sig dit man vill om man sätter upp delmål längs vägen och inte bara stirrar sig blind på slutmålet. Rom byggdes inte över en natt och det gör inte stora drömmar heller!
Olika människor har olika förutsättningar för att kunna nå sina drömmar. För en del är vägen till framgång lång och kantad av massor med uppförsbackar och för andra är vägen rak utan några större hinder. Fördelen med att ha en längre väg att gå för att ta sig till sitt mål är att man under resans gång hinner lära sig mer om sig själv och utvecklas mer som människa.
Jag är en person som satsar hundra procent av mig själv då jag vill nå ett mål. Jag kan slukas helt av drömmen och lägga all min kraft, energi och kapacitet för att komma dit jag vill. När man satsar så hårt på något så gör det extremt ont då man faller till marken och inte lyckats med det man vill uppnå. Jag har en stor dröm som jag just nu håller på och jagar och anledningen till att jag stressar så för att nå den är för att jag är rädd för att det ska komma något i vägen som gör att jag inte lyckats med det jag vill. Jag har svårt att inte veta när saker och ting kommer att ske eller hur de kommer att bli då jag har ett väldigt stort kontrollbehov. Att inte ha kontroll skapar massor med utrymme för spekulationer och föder en massa tvivel inom mig att jag inte ska få det jag drömmer om.
Jag börjat inse att den inre stress jag bär inom mig bromsar upp min utveckling och står i vägen för min dröm. Jag blir inte den bästa versionen av mig själv om jag hela tiden är på jakt efter att prestera på topp, det skapar bara ångest och lär knappat hjälpa mig att nå mina drömmar. Många gånger är det resan till målet som är det viktiga och det är lätt att glömma bort. Jag strävar alltid efter att utvecklas som människa och lära mig mer om mig själv och därför så borde jag inte ha så bråttom att nå mina mål.
Jag tror mycket på att saker händer av en anledning och den senaste tiden så har jag fått mycket hjälp med min personliga utveckling av en person som blivit väldigt betydelsefull för mig. Även om jag redan har en god självinsikt och vet hur jag fungerar så har hen fått mig att att se saker ur helt nya synvinklar och fått mig att inse att det är massor med delar som jag behöver jobba med. Det leder mig fram till en intressant tanke! Det kanske är meningen att jag i nuläget ska fokusera på att utvecklas mer på ett personligt plan innan jag kan bli redo för att ta nästa steg i livet?!
Vägen till framgång är summan av små insatser och ansträgningar som man gör varje dag! En lång resa på flera tusen mil måste börja med ett enda steg. Jag brukar alltid försöka ta de långa stegen för att snabbare komma till mitt slutmål men jag har insett att man kan komma längre om man satsar på att ta små steg i stället. Dessutom så gör det inte lika ont om man skulle råka falla ner ett litet steg! Om jag bara stressar för att komma upp till toppen så kommer all den kraft jag har ta slut och då kommer jag inte kunna njuta av utsikten fullt ut när jag väl kommer fram. Jag vet att jag måste börja acceptera att saker måste få ta sin tid även om jag har väldigt svårt för det.
Ni kanske undrar vad som finns på toppen? Där längst upp ligger det ett anställningsavtal som ger mig mitt drömjobb. Jag står och tittar upp dit flera gånger varje dag och jag kan skymta det långt däruppe men det är en lång väg kvar. Men för varje steg jag tar så kommer jag lite närmare min dröm. Jag önskar så att jag når dit en dag, men jag har lovat mig själv att inte stressa för att komma dit!
Ha det så bra så hörs vi igen i nästa inlägg/ Kram Bettan
