Synen på psykisk ohälsa har skiftat kraftigt genom historien och förr i tiden så väntade ett tufft liv för den som hade någon form av funktionsvariation. På den tiden så fick dessa personer höra att de var idioter, sinnesförvirrade eller efterblivna och spärrades ofta in på slutna instutioner. Teorierna om de bakomliggande orsakerna har skiftat lika mycket som behandlingsmetoderna och även om vetenskapen och forskningen har gått framåt så tänker många forfarande på mentalsjukhus då man pratar om psykisk ohälsa. Men faktum är att det kan drabba vem som helst i din omgivning och därför så måste vi våga prata mer om det. Psykisk ohälsa står för flest långtidssjukskrivnigar i hela vårt land och tar tusentals människoliv ifrån oss varje år då många tyvärr väljer att avsluta sina liv. Det är en fruktansvärt dyster statistik som vi tillsammans behöver göra allt för att ändra på! 

 

Även om vi i dagens samhälle har en helt annan syn på psykisk ohälsa än vad man tidigare har haft så är det fortfarande ett tabubelagt ämne. En stor anledning till det är att psykisk smärta kan vara svårt att förstå och sätta sig in i då det är något helt annat än fysisk smärta. Att beskriva hur det känns att vara deprimerad för någon som aldrig har mått dåligt är betydligt svårare än att förklara hur ont det gör att bryta ett ben eller att ha en kraftig migränattack! Hur många har med handen på hjärtat sjukanmält sig från skolan eller sitt arbete och sagt att man ligger hemma med huvudvärk bara för att man inte vill säga att man har en klump av oro i magen eller massor med ångest? Varför är det så mycket mer accepterat med fysika åkommor då de psyiska kan få oss att må minst lika dåligt? Det är en mycket intressant frågeställning som vi alla behöver fundera över!

 

Även om vi har börjat prata mer öppet kring psykisk ohälsa de senaste åren så finns det fortfarande många negativa attityder och uppfattningar kvar vilket ofta leder till sämre bemötande och även diskriminering. Många väljer därför att lida i det tysta i stället för att berätta om hur man verkligen mår. Att ekänna för sin omgivning att man har drabbats av en djup depression eller att man har gått in i väggen för att man har utsatt sig för alldeles för mycket stress kan ofta vara förknippade med skamkänslor då många är rädda för att bli betraktade som svaga eller mindre värda. 

Det finns studier som visar att hälften av alla med en NPF-diagnos inte vågar berätta det för sin arbetsgivare då de är oroliga för att bli bedömda enbart utifrån sin diagnos vilket är mycket skämmande siffror. Många uppger dessutom att de har utsatts för mobbning på sin arbetsplats på grund av att de har en diagnos och inte är som alla andra. Jag finner inte ord för hur fruktansvärt jag tycker att det är! Jag anser därför att alla arbetsgivare bör se till att skaffa sig mer kunskap kring olika funktionsvariationer och lära sig att se individen framför diagnosen så att arbetsmarknaden kan bli mer tillgänglig för dessa personer! 

 

Jag har aldrig tidigare berättat om min diagnos på någon arbetsplats vilket ledde till att mycket av min energi gick åt till att försöka dölja den vilket påverkade mitt arbete negativt då jag började må väldigt dåligt av det. När jag kom till min nuvarande praktikplats så valde jag därför att vara helt öppen med min diagnos även om det tog emot en del i början.

En stor anledning till att jag klarade av att berätta om den och mina begränsningar utan att skämmas för dem är att jag fick ett så fint och bra bemötande från alla på hela arbetsplatsen. Jag har också haft den stora förmånen att få världens bästa arbetsgivare som ser vem jag är på riktigt och inte bara min diagnos. I stället för att se begränsningar och hinder så ser hon möjligheter till utveckling och hon är även en mästare på att alltid lyfta och stärka mig då jag tappar tron på mig själv. Hon är helt fantastisk och om fler arbetsgivare vore som henne så skulle hela arbetsmarkanden se så mycket bättre ut än vad den gör idag! 

 

Vägen till ett samhälle där en person med depression, ångest eller någon form av ätstörning möts med samma acceptans som en person som har ett brutet ben, diabetes eller lunginflammation är fortfarande väldigt lång. Men om vi alla hjälps åt och bidrar i arbetet för att öka medvetenheten och kunskapen kring vad psykisk ohälsa innebär så kommer vi en bra bit på vägen mot en ljusare framtid för oss alla!

Även om vi många gånger är väldigt bra på att fråga varandra om hur vi mår så är vi ofta rädda för svaret då vi är uppvuxna i en kultur där vi har lärt oss att vi ska undvika obehagliga känslor till varje pris. Detta är något som vi behöver förändra och därför är det viktigt att vi lär oss att identifiera och hantera starka känslor för att bli bättre rustade för att kunna möta oss själva och andra. Vi behöver också lära oss att våga stanna upp och lyssna på svaret då någon uppger att de inte mår bra! En liten omtanke kan vara väldigt viktig för en person som mår dåligt då alla kan behöva någon att luta sig mot då livet visar sig från sin mörkaste sida. Att känna att man inte är ensam kan göra en väldigt stor skillnad och även rädda människoliv vilket är något som vi alla bör vara medvetna om!

 

Tillsammans så kan vi skapa ett samhälle där vi acceperar och värnar om varandra! I det samhället så ska vi kunna prata öppet om hur vi mår utan att vara rädda för att mötas av fördomar och oförståelse. Ingen människa ska någonsin behöva dölja sitt mående eller tillstånd för att försöka passa in i normen för vad som anses vara "normalt". Låt oss därför börja prata mer om psykisk ohälsa på ett djupare plan så att vi får lättare att förstå oss själva och varandra bättre! Om vi gör det så kanske vi en dag kan få ett samhälle där psykisk ohälsa blir lika accepterat som att ha migrän eller tandvärk!