Jag tillhör den kategori människor som alltid jagar den perfekta prestationen som gör att jag känner att jag duger som jag är. Jag är en perfektionist som har väldigt svårt att vara nöjd med det jag presterar och misslyckanden får inte finnas i min värld. För mig räcker det inte att göra mitt bästa, jag strävar hela tiden efter att göra mitt absolut yttersta i varje situation för att jag ska anse att det räcker till. De här kraven kommer från mig själv då jag är min egen största kritiker! Det är inte fel att sträva efter att göra sitt bästa men att alltid försöka överprestera blir inte bra i längden då det skapar en massa onödig ångest. Jag har funderat över varför jag har så här höga krav på mig själv och kommit fram till att det beror på att jag vill försöka att kompensera för alla brister som jag anser att jag har!

 

Jag är inte den som har pratat mest på våra utbildningsdagar då jag tycker att det är jobbigt att prata inför andra. Det jag har sagt och delat med mig av är bara en liten del av alla de tankar som snurrat runt i huvudet så därför så känns det viktigt för mig att verkligen få visa att jag reflekterat över allt som vi har pratat om. Jag vill att det tydligt ska framgå att jag varit både intresserad och engagerad samt att jag har tagit utbildningen på största allvar! Därför så bestämde jag mig för att skriva en hel uppsats då det alltid har varit lättare för mig att utrycka mig i text. Tanken från början var att jag skulle skriva en liten uppsats där jag skulle ta ut det viktigaste från utbildningen men ni som känner mig vet att jag har väldigt svårt att begränsa mig själv! Därför blev det en väldigt lång uppsats som innehåller allt som vi har gått igenom då jag är så rädd för att missa något som är viktigt! 

 

När jag ska lämna in ett arbete som jag har skrivit så känns det som att det ligger väldigt höga förväntningar i luften på att min text ska vara bra bara för att jag råkar vara bra på att skriva. En kollega sa till mig under veckan att man vet att mitt arbete är bra redan innan man har läst det. Det är såklart roligt att få höra men samtidigt så får det min prestationsångest att öka då jag så gärna vill leva upp till de förväntningar som finns.

 

Den här gången så känner jag mig både nöjd och stolt över det jag har presterat då jag vet att innehållet i uppsatsen är riktigt bra! Jag har lagt ner hela min själ i den samt massor med tid för att den ska bli så bra som möjligt vilket märks tydligt i texten. Trots detta så känner jag mig nervös inför att lämna in den. En stor anledning till det är att en stor kvinnlig förebild ska läsa och ta del av det jag har skrivit. För mig är det en ära att hon ska läsa det samtidigt som det också skapar väldigt mycket ångest!

Hon besitter så oerhört mycket kunskap och erfarenhet vilket innebär att hon vet hur saker och ting ska vara och fungera. Då tar det emot att lämna in ett arbete där jag kanske har skrivit något som inte stämmer till hundra procent. Men det viktigaste är inte vad hon tycker utan att jag är nöjd med min insats och kan stå bakom och motivera det som jag har skrivit. Men ändå så betyder hennes åsikt väldigt mycket för mig! 

 

Jag inser att jag måste sluta att vara så här hård mot mig själv och att jag verkligen behöver jobba med min prestationsångest då jag inte mår bra av den. Ingen människa är perfekt och inte heller deras prestationer och då behöver inte jag heller sträva efter att nå perfektion hela tiden! Jag duger som jag är och det jag gör räcker gott och väl även om jag har svårt att tro på det ibland. 

 

Hela utbildningen ska avslutas med att vi ska redovisa och presentera det vi har gjort vilket har gett mig en stor klump i magen av både ångest och oro. Att redovisa muntligt är bland det värsta jag vet då jag inte alls är bra på det! Även om jag brukar tänka igenom innan vad jag ska säga så händer det att jag tappar bort orden ibland för att jag blir så nervös. Varje gång så känner jag tydligt hur paniken stiger i kroppen då alla sitter där tysta och väntar på att jag ska börja prata vilket är en fruktansvärd känsla och något som jag verkligen avskyr! Jag kommer nog aldrig att bli någon talare då min styrka ligger i att skriva texter och det får jag acceptera även om det är något som stör mig väldigt mycket! 

Även om jag är väldigt nervös inför denna redovisning så ser jag fram emot den sista utbildningsdagen då det känns fantastiskt att ha genomfört den då den har gett mig så mycket kunskap och nya erfarenheter. Jag har även fått göra en resa i mitt inre där jag lärt känna mig själv på ett mycket djupare plan. Det har bidragit till att jag har utvecklats och kunnat växa som människa vilket gör mig till en bättre medarbetare i mitt viktíga arbete. Den utvecklingen har även gjort så att jag har kunnat skriva den bästa uppsats jag någonsin har gjort enligt mig själv. Nu hoppas jag bara att de som ska läsa den håller med mig om det!