Även om jag vet att det är naturligt att känna sig arg, frustrerad och ledsen då man går igenom tuffa perioder i livet så har jag väldigt svårt att hantera det. Jag tycker att det är jobbigt att känna så starka känslor och försöker därför göra allt jag kan för att fly från dem. Men det går inte att fly ifrån sig själv då känslorna sitter på insidan. Därför har jag försökt göra allt jag kan för att stänga av dem då jag inte orkar känna så mycket! Det skapade en mental obalans i hela min själ och tillslut gick det inte att tränga undan dem längre och det expoderade inombords. 

 

För ett par månader sedan så hade jag min värsta dag hitills på flera år! Jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom den dagen! Jag hade nyligen gått igenom en tuff period och försökt fly från mina känslor och tillslut gick det inte längre. Jag var som vanlig på min praktikplats och vid lunchen så började jag känna att alla känslor började bubbla upp i mig. Jag drog på mig världens falskaste leende för att jag inte ville att det skulle synas hur jag mådde på insidan och fick verkligen kämpa för att lyckats hålla ihop mig själv. 

Sista timman innan dagen var slut så hade vi konferens. Jag brukar alltid se fram emot dem då jag tycker att de är mycket intressanta och givande att vara med på. Men den här gången satt jag och räknade minuterna tills den skulle vara över. Jag tänkte resa mig upp och gå ut därifrån men jag ville inte dra någon uppmärksamhet till mig så därför satt jag kvar trots att det höll på att brista fullständigt! Det kändes som att jag befann mig på ett stormande hav där jag höll på att sjunka till botten och all min kraft gick därför åt till att försöka hålla mig ovanför vattenytan.

 

På andra sidan rummet satt min kvinnliga kollega och vän som är en världsmästare på att hantera alla jobbiga känslor. Jag mötte hennes blick samtidigt som jag drog ett djupt andetag och kunde känna hur jag blev lugn i hela kroppen. För mig är hon en livboj på det stormande havet då jag vet att hon har förmågan att hantera alla situationer som uppstår och därför känner jag mig så trygg när hon är i min närhet då jag vet att hon fångar upp mig om jag inte orkar simma länge. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan henne den eftermiddagen då det var hon som fick mig att klara av att ta mig igenom konferensen bara genom att befinna sig i rummet. Det är verligen en gåva att få ha en så fantastisk männsika i sitt liv! 

 

När konferensen var slut så gick sambon iväg för att byta om då han hade sina arbetskläder på sig och de andra kollegorna började dra sig hemåt. När jag blev ensam kvar i huset så gick det inte att hålla tillbaka tårana längre och jag föll ihop i en liten hög på golvet och lät dem falla fritt. Ömtålig och skör satt jag där i mörkret längst ner i hörnet av den stora salen och bara grät. Jag vet inte vad det är med det där hörnet men jag älskar att sitta där och filosofera och det är också den självklara platsen för mig att ställa mig på då det är samling på morgonen. Men även om det är en plats jag tycker mycket om så ville jag bara därífrån då det gjorde så ont att sitta där helt ensam.

En känsla av panik började sprida sig i kroppen då jag inte visste hur jag skulle hantera all den smärta jag kände och alla tårar som aldrig ville ta slut. Det var som att någon hade satt på en stor vattenkran då det bara forsade från mina ögon. Men efter en lång stund så hade de flesta tårar kommit ut och jag hade lugnat ner mig så pass mycket att jag kunde gå ut och ta bussen hem.  

 

Det blev en riktig mental urladdning som berodde på att jag hade trängt undan mina känslor alldeles för länge. Men även om det var bra att jag kunde få ut lite av allt som sitter på insidan så vill jag aldrig mer uppleva den smärtan jag kände då. Det var som att hela jag gick sönder i tusentals bitar då det gjorde så fruktansvärt ont.

Om jag ska kunna undvika såna här urladdningar i framtiden så behöver jag lära mig att möta alla mina negativa känslor på ett bra sätt i stället för att försöka stänga av dem. Jag måste också lära mig att be min omgivining om hjälp så att jag slipper gå igenom allt detta på egen hand. Men jag har väldigt svårt att göra det då jag vill vara stark och klara mig själv. Det tar också emot väldigt mycket att låta andra få se hur jag egenligen mår. 

 

När jag satt där på konferensen den där dagen så var jag så rädd för att mina tårar skulle börja falla längst ner mina kinder då det skulle ha varit en fullständig katastrof för mig. Jag skulle skämmas så mycket om det hade hänt då jag ser det som en svaghet att bli ledsen och fälla tårar inför någon. Men skulle det vara så farligt egentligen? Att gå igenom tuffa perioder och att känna sorg är något som tillhör livet lika mycket som att känna glädje och lycka. Därför förstår jag inte varför jag ska vara så himla rädd för låta andra se hur jag mår och varför jag hela tiden måste dölja att jag är svag och sårbar.

 

Under mina tuffa perioder så har jag valt att fokusera extra mycket på min praktik vilket har gjort att jag kunnat resa mig upp snabbare. Jag älskar mitt arbete där då jag får kombinera det jag tycker allra mest om att göra, att arbeta med människor samtidigt som jag får utlopp för min kreativitet! Jag har de senaste veckorna påbörjat många roliga projekt där och det har verkligen lyft mitt humör efter allt som har varit. Att jag har fått möjligheten att komma dit är utan tvekan något av det bästa som har hänt i mitt liv och jag känner därför en stor tacksamhet för det varje dag!

Den arbetsplatsen och alla fantastiska kollegor där samt mina vänner och familj har hjälpt mig att ta mig igenom alla motgångar jag hitills har ställs inför. De ger mig den kraften jag behöver för att kunna ta mig upp för de uppförsbackar som jag möter på min väg genom livet och det är jag så tacksam för.

 

Jag vill avsluta detta inlägg med en positiv mening som jag fick av en väldigt fin vän. Den fastnade verkligen i mitt huvud och det är något som jag bär med mig in i varje motgång: "You always look on the bright side of life" 

Jag fick den meningen till mig då jag behövde den som allra mest och den gav mig syre då jag kände att min luft höll på att ta slut. Därför försöker jag påminna mig själv om de orden varje dag även om det ibland kan kännas svårt.