När vi är små barn och ännu inte har lärt oss prata så kommunicerar vi våra behov genom att skrika eller gråta. Det är genom gråten som vi kan signalera att vi behöver få uppmärksamhet, omvårdnad, närhet eller bli tröstade och därför fyller den en mycket viktig funktion för oss.

När vi sedan växer upp så får vi lära oss att kontrollera våra känslor för att inte visa vår sårbarhet. Pojkar får lära sig tidigt att de inte ska gråta då det anses vara ett tydligt tecken på svaghet. Flickor får höra att det är bra att visa känslor men senare i livet får de i stället höra att de är överdrivet känsliga. Reslultatet av detta är att vi får svårt att hantera starka känslor och därför undviker många av oss att gråta offentligt.

Att ha nära till gråt behöver inte vara något dåligt. Det är få saker som är så befriande som att låta tårarna spruta oavsett om det är av glädje eller sorg. Precis som ett bad kan göra kroppen ren så kan tårar göra själen ren. Den smärta som finns i själen minskar då man släpper ut sina tårar och när man har gjort det så får man ny kraft för att orka ta sig igenom det som känns svårt i livet.  

 

Jag är en person som känner väldigt mycket och är jag ledsen så har jag otroligt nära till tårar men jag har svårt för att låta någon få se dem falla. Den spärren sitter oerhört djupt inom mig. Jag står knappt ut med tanken på att någon ska se mig så svag och gör därför allt jag kan för att inte visa att jag är ledsen. Om jag bryter samman och börjar gråta så förlorar jag en stor del av min kontroll och hamnar samtidigt i underläge vilket ibland kan innebära ett högt pris. Jag har fått lära mig den hårda vägen att sätta mina taggar utåt och inte visa min sårbarhet och därför vill jag helst inte att någon ska se mina tårar. 

En vän sa en gång för länge sedan att mina tårar är som sällsynta diamanter. Hon sa att de var vackra, dyrbara och väldigt ovanliga då jag nästan aldrig visar dem för någon. För att någon ska få se dem så krävs det att de har vunnit min fulla tillit och förtroende men även då tar det emot att låta någon få se dem.

 

När min sambo flyttade in hos mig så tog det flera månader innan jag kunde låta honom få se mina tårar. Nu kan han se direkt på mig om jag är ledsen vilket hände senast för några dagar sedan i disken på vår arbetsplats.

Efter en tuff känslomässig vecka med mycket på praktiken, för lite sömn, alldeles för mycket koffein, pms-ångest med tusen hormoner i omlopp så höll det på att brista fullständigt. Jag hade dessutom blivit moster och det gjorde också att jag var full av känslor. Jag höll på att börja gråta men tog till mitt hemliga knep som innebär att jag låtsas gäspa och säga att jag är trött i stället för att erkänna att jag inte alls mår bra. Jag vände bort huvudet och kollade ut genom fönstret och kände hur några tårar börja rinna nedför mina kinder. Jag tycker inte längre att det är svårt att visa mig svag inför min sambo men jag var livrädd för att någon annan skulle komma och se att jag var ledsen så jag torkade snabbt bort tårarna och låtsades att allt var toppen.

 

Senaste månaderna har jag haft mycket närmare till mina tårar än vad jag brukar ha. Jag har varit mer känslig och det har tagit på krafterna att försöka dölja hur jag egentligen mår. 

Jag menar inte att man ska ställa sig och storgråta öppet inför en massa människor men man behöver inte vara så rädd för att låta någon se ett par tårar falla! Varje gång som jag kväver mina tårar skapar det en djup smärta inne i min själ. En del av mig vill bara falla ihop i en liten hög och gråta ut alla tårar som jag har stängt in men jag tillåter inte mig själv att göra det. Jag inser dock att jag kanske måste göra det om jag ska kunna börja läka ihop efter allt som hänt senaste året. 

 

Livet innehåller både toppar och dalar samt djupa avgrundshål där man knappt ser någon botten. Att känna glädje och lycka är därför lika naturligt som att känna sorg och förtvivlan. Varför ska vi då sträva efter att bara visa de positiva känslorna? För att de är mer bekväma att hantera kanske? 

Vi borde ställa oss frågan varför vi är så rädda för att visa oss sårbara och hur vi kan göra för att bemöta starka känslor så att vi kan visa dem utan att känna skam. Det borde vara något fint att visa sina innersta känslor och inte ses som en svaghet. Det är snarare ett tecken på styrka om man vågar visa vad man känner i stället för att hålla upp en fasad och låtsats att allt är perfekt. Jag har bestämt mig för att verkligen jobba på att försöka visa min sårbarhet lite oftare och inte vara så rädd för att låta någon få se mina tårar falla. 

 

Glöm inte bort att tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga <3

 

 

 

 

Ha det så bra så hörs vi igen i nästa inlägg/ Kram Bettan