Jag saknar filter då det kommer till känslor och känner allt väldigt starkt. Är jag arg så kokar jag av ilska, är jag glad så flyger jag på små rosa moln och är jag ledsen så känns det som om hela världen rasar samman. Det är fantastiskt att få uppleva härliga lyckorus som sprider sig i hela kroppen men det är inte lika roligt då man inte mår bra och det känns som att man ska gå sönder inombords. 

 

När jag inte mår bra så blir jag mer känslig än vad jag brukar vara och tar åt mig av saker som jag normalt sätt inte skulle reagera på. Jag avskyr att jag påverkas så lätt av allt i min omgivning bara för att jag inte är mentalt stark just nu. Minsta motgång kan göra mig ledsen och sårbar.

För att skydda mig själv har jag därför varit tvungen att sätta upp en osynlig sköld som ingen kan ta sig förbi. Så länge den är uppe så tar jag inte åt mig av saker och behöver heller inte riskera att bli ledsen. Jag försöker därför ha den uppe så mycket jag kan. Min lillasyster sa i helgen att hon märkt att jag börjat skärma av mig från dem och att det börjar bli svårt att nå mig. Jag vet att det inte är bra men det är mitt sätt att skydda mig själv från att bryta samman. 

 

Det händer ibland att jag har min sköld nere och då kan en liten kommentar bli som en sylvass pil som träffar mig rakt in i hjärtat. Den skapar ett litet hål som snabbt fylls med smärta och gör mig ledsen. När det händer så sätter jag taggarna utåt direkt. Att låtsas att man inte bryr är så mycket enklare än att visa att något har gjort ont!  

Jag har alltid varit känslig och skör men nu när jag inte är i psykisk balans så är jag extra ömtålig. Jag kan ta illa upp av saker som kanske inte ens är riktade mot mig. Jag förstår att jag överreagerar men jag kan inte styrka över vad jag känner. 

 

Att sätta taggarna utåt och inte låta någon komma för nära är enklare än att våga vara svag och sårbar. Jag kan i stället för att visa mig ledsen vara grinig och irriterad mot min omgivning eller skylla på att jag bara är trött. När allt jag egentligen behöver är att få falla ihop i en liten hög och få en stor kram så drar jag mig undan och säger att jag bara vill vara ensam. Jag menar inte att man hela tiden måste redogöra för hur man mår men det blir inte bra när man döljer sina känslor för sin närmaste omgivning. 

De senaste veckorna har jag märkt att jag har väldigt nära till tårar och att de kan komma fram för minsta lilla sak. Detta skrämmer mig för jag vill inte att någon ska se det. Jag vill inte visa att jag är så sårbar. I stället för att låta tårarna falla så drar jag därför på ett falskt leende och låtsats att allt är toppen. Min blick säger dock något annat för mina ögon kan inte ljuga. Där syns det hur jag mår och därför låter jag bara de som jag har ett starkt förtroende för få möta min blick för tillfället.

 

Alla männsikor går igenom tuffa perioder någongång i sitt liv och det är helt naturligt att det gör ont. Därför förstår jag inte varför jag ska vara så himla rädd för låta andra se hur jag mår och varför jag hela tiden måste dölja att jag är sårbar. 

Jag läste någonstans att man aldrig ska be om ursäkt för att man är känslig utan att man ska se det som ett tecken på att man har ett stort hjärta. Det tror jag stämmer! Man kanske inte ska se det som en svaghet att visa att saker gör ont, utan se det som en styrka i stället?! Hur som helst så kommer det ta lång tid för mig innan jag vågar visa mig svag inför andra.